fstart

Har ni nån gång vaknat upp en morgon och kännt totalt borta i tankarna på vad sjutton man gör egentligen om dagarna i sitt liv?

Vad är det som driver en person till att gå upp varje morgon, klä på sig, duscha, borsta tänder, äta frukost, gå till jobbet/plugget, sen hem, laga mat eller dom vanliga sysslorna man gör när man kommer hem. Sen dagen efter gör man samma sak åter igen, dag ut och dag in, ibland känns det som man är i en ekorrehjul som bara snurrar och snurrar och har inget mål.

Vad är meningen med allt detta, för att betala sin hyra? köpa snygga kläder? köpa nåt gott att äta?

Att vakna en morgon och känna detta är inte så kul alltid, att vakna av att man inte är nån, att inte känna sig nyttig.

Att inte känna att man är nån.

Ofta när jag väl tänker på detta det första jag vaknar en morgon så kommer svaren efteråt när man vakna till lite mera, jag GÖR nytta, jag går upp för att gå till jobbet för att fylla en funktion, att hjälpa en annan människa för att må bättre, att man är behövd. Försöka vända dom negativa frågorna som man har när man vaknar till nåt positivt.

Även om vissa dagar känns totalt meningslösa och betydelselösa så betyder det inte att det inte är det.

 

Jag menar det finns såna som ligger under en tidning för att hålla sin värme när det är många minusgrader ute, eller en som ligger på ett sjukhus som lever på lånad tid som drömmer om ett liv som just jag lever.

Jag menar inte att mitt liv inte är perfekt, saknar mycket i mitt liv. men jag är rätt nöjd med det jag har och det jag åstadkommer med det jag sysslar med.

Kan jag få en person att le under en dag så räcker det för mig. för då ler jag själv.

Min drivkraft justidag är att få nån att må bra, nån att le.

Sen önskar jag att min drivkraft nån dag är att vakna upp med en familj, en fru, och barn och villalån och en volvo.. njaa volvo har jag ju redan :)

Nu tänker jag inte så här negativt varje dag, men det händer ibland. För att må bra måste man ju acceptera att man kan må dåligt ibland också. Alla har vi ju våra svängar i livet, alla har vi ju våra "ryggsäckar" som vi bär på oss med livets börda.

frågan är ju bara hur vi bär den..

 

Ibland känner jag mig väldigt ensam, jag menar när jag vaknar på morgonen så ser man inget leende, ingen som frågar hur man mår, ingen som ger mig en klapp på axeln eller puss på kinden.

Jag vaknar av största tystnaden, det kan göra ont ibland.

En del har barn, en del har sambo , fru eller vem man nu är med. jag har min själv, men som sagt livet går vidare för det.  Undra om läget var tvärtom, om jag hade en fru och barn , hade jag då tänkte tvärtom som jag gör nu?

 

Snart är det ju Alla Hjärtans Dag.. det är nästan lika illa som julafton, dagen så man verkligen känner sig ensam, men tur att det är EN dag, det är en börda när man är singel, men kommer överleva den med.

hade jag haft nån hade ALLA dagar varit Alla Hjärtans dag.

Ja nu har man fått skriva av sig lite.. tjingeling

Knasiga drömmar man kan få på nätterna..

Drömde jag var på väg till en stor stad i Sverige, med ett tåg, satt ensam i en kupè , tog och börja läsa en tidning, Metropol som finns gratis att ta på dom flesta ställen, började läsa bakifrån, och när jag kom fram till första sidan så stod det om en hemsk tåg olycka med inga överlevande, och börja läsa innehållet, där stod det att det va ett tåg som va på väg till den staden som jag ska till, sent på kvällen. Jag släppte ögonen från tidningen en liten stund för att titta ut, men eftersom det va kväll så var det rätt svart ut och såg bara en spegelbild på mig men upptäckte att det börja komma en liten droppe med blod som rann ner på pannan, tog min hand för att känna om det var nåt jack i huvudet eller vad det kunde bero på, men kände inget när jag tog min hand på huvudet, men spegelbilden visa nåt annat.

Jag kanske var för trött så jag övertala mig själv att det var bara en inbildning, och fortsatte att läsa och längre in i texten stod det

”En mindre brand började i mitten av vagn nr 2, som börja sprida sig bakåt i vagnerna, tågets bromssystem blev ur funktion”

I samma stund kände jag det luktar rök, sån där rök det luktar när nåt brinner, och ingen cigarettrök. Kände en kall kår i hela kroppen. Jag reste mig upp och gick mot dörren men dörren var låst, jag rykte och drog allt var jag kunde, jag ropa efter hjälp men ingen hörde, jag tänkte jag måste komma ut från hytten och börja ge dörren en spark, men det kändes lönlöst då dörren verkar vara försedd med pansarglas, jag kolla ut i gången men såg ingen, hörde ingen.

Panikkänslan var ett faktum, men satte mig ner för att försöka lugna ner mig och andas ut, och tänka ut nåt, titta ner på golvet så låg tidningen med den sida där olyckan stod, ögonen fastna på en text där min kropp riktigt rös till.

”..resenärerna blev inlåsta i sina hyttar, tåget ökade farten, och tåget var utan lokförare…”

När jag läste detta kände jag att tåget öka sin hastighet mer och mer, gick till fönstret för att öppna en glipa för att kolla ut, fick upp fönstret en bit, så pass så mitt huvud kunde kolla ut, det var en lång sväng så jag kunde se början av tåget, hela tåget va mörkt förutom eldens lågor som härjade i vagnarna, det var alldeles svart ute, man såg ingen landskap, det var som att bara tåget och rälsen fanns i tomma intet. Vad skulle jag göra nu? Måste försöka krossa rutan, fönstret, kanske skulle jag kunna ta mig ut på taket och gå till nästa vagn. Men samtidigt tänkte jag att det kunde vara livsfarligt då tåget accelerade i över 200km/h. Men måste göra nåt så jag tog en sån där nödhammare som sitter vid fönstret och knackade sönder rutan, kylan ute kändes som knivar i ansiktet, fanns många sätt att dö på kände jag, dö av kylan, dö av att ramla av tåget, dö av strömmen som tåget gick på, eller sitta inne i hytten och vänta på att dö av elden.  Tog på mig kläderna jag hade med mig, börja klättra ut genom fönstret, mina händer blev iskalla med en gång.

När jag väl kom ut och upp i taket på vagnen så märkte jag nåt ytterst otroligt, det fanns ingen ström, alla kablar och sånt fanns inte, jag börja gå mot den starka motvinden, jag hade bara 7 vagnar framför mig.  Rädslan fanns i hela min kropp men kände jag måste göra nåt. Möttes av starkande kylande vind och brandrök men fortsatte ändå, när jag väl kom fram till första vagnen där loket var framför, i första vagnen så brann det inte, jag klättra ner mellan vagnerna, dörren till vagnen var trög att få upp men med ett hårt knuffande fick jag upp den och snubbla mig in och ramla ner i vagnens golv. När jag tittade upp igen så blev jag förvånad, jag va tillbaka till min hytt igen, då jag kände igen nr och tidningen på golvet, vände mig om för att se om dörren var fortfarande stäng och orubb-bar  vilket den var.

Hur sjutton hamna jag här?

Paniken spreds sig i hela min kropp, men satte mig ner för att andas ut och samla kraft och tankar.

Jag måste försöka göra om det igen, jag gick fram till fönstret som var oskadd, jag tog åter igen hammaren för att slå sönder rutan så jag.

Jag börja klättra upp på taket igen och kämpa mig fram till vagn nr 1 igen, klättrade ner och börja öppna dörren igen, denna gång gick det lättare, jag ramla inte. Denna vagn hade inga kupéer  men jag börja springa framåt och märkte att det inte fanns en enda människa på tåget, vart är alla?

Nu kom jag äntligen fram till loket, dörren stod på glänt, gick in och det fanns ingen lokförare, jag måste försöka få stopp på tåget, anropa nån via radion som fanns där, en gammal kommunikationradio med vridrattar för att ställe in rätt kanalfrekvens jag börja vrida och ropa men hörde bara ett brus, inget svar. Det var som att inget eller inget fanns där ute.

Jag börja leta efter en knapp,spak där man kunde få stopp på tåget och hitta en spak där det stod ”nödbroms” jag drog i den men inget hände, tåget ökade farten mer och mer, plötsligt såg jag ett litet ljus långt fram på spåret, som började närma sig i allt större takt. Ett mötande tåg, jag blev paralyserad av rädsla och panik och mitt liv passera i mina tankar.

Ljuset närmar sig och nu var det bara några meter kvar, sen blev allt svart, väldigt svart, allt jag hörde var mitt hjärta som bulta och mina andetag.

Plötsligt vakna jag till, vakna i min kupè med tidningen i handen , jag drömde detta, men jag hade kläderna på kläderna var kalla.

Tittade i tidningen och hela tidningen var helt blank, sen titta jag på föntret på min spegelbild och såg ingenting.. absolut ingenting…..