En period av mitt liv,en tid där mörknet faller tidigt på morgonen och kommer tidigt på eftermiddagen, när löven har blivit för gula och rent av bruna och faller av och täcker en grusväg, det regnar mycket men det öser inte ner, det är små håler i vägen som fylls av vatten.
Precis stigit av skolbussen och hade ett par hundra meter hem, klockan var innan 17 på eftermiddagen, Det har vart en helt vanlig skoldag, ryggsäcken är full utav läxor. När jag precis lämnat stora vägen så ser man en lång raksträcka in mot mörkret. Börjar med darrande ben gå mot det mörka som jag måste igenom för att komma hem. Träden är stora och hänger över vägen och vinden och regnet smattrar mot regnjackan och luvan som jag har på mig, allt jag tänker på är vad som döljer sig bakom det mörkret som jag sakta närmare mig mot.
För varje steg jag tar bultar hjärtat allt snabbare, plötsligt hör jag en gren som knäcks och känner en kall kår inom mig som gör mig stel men ändå går jag sakna in i mörkret.
Rädslan var ett faktum.
Allt jag tänkte på vad det var som gjorde det knakande ljudet av en kvist, kan det vara en monster som ännu ingen har skådat och att just jag skulle möta den.
Samtidigt en annan del av hjärnan säger att det finns inga monster, det finns inga monster,det finns inga monster, När jag gick och tänkte dessa ord var jag långt inne i det mörkret som jag mötte för en stund sen, vinden blåser och regnet ökar allt mer i styrken och smiskar mig i ansiktet, ville bara komma hem.
Tar några steg till och plötsligt ser jag ett ljus, en vägglampa på huset där jag bodde, jag börjar allt öka takten och såg ljuset blev klarare och närmare.
Men när jag var framme vid tomten, kom en annan rädsla över mig, vad kommer hända när jag öppnar dörren?
hjärtat klampar allt fortare av ovisshet och rädsla, fast jag visste ändå vad som kommer att hända.
När jag tog med mina kalla händer på handtaget på dörren som öppnar det hem jag bor i, kommer in, tar av mig och håller mig så tyst som möjligt, vill inte störa, vill inte göra han arg. När jag väl tagit av mig ytterkläderna och lagt av mig ryggsäcken på en hallmöbel som fanns där, tänkte inte på att väskan var blöt utan det rann regnvatten ner på golvet och dess möbel.
Plötsligt hör jag en matsalsstol flyttas bakåt, precis som man drar bakåt och man ska resa på sig, hjärtat stod still och kände med en gång att nåt var på tog genom att höra stolens läte mot golvet.
Innan jag visste ordet om vad som pågick fick jag en utskällning som skar i mitt hjärta, hörde vad dom orden var men ändå inte, det var alltid samma nedlåtande ord som fick mig att känna mig väldigt liten på jorden, och hur värdelös man var.
Börja känna mig tårögd men höll det inom mig så långt det bara gick, och gick och hämtade en trasa för att torka upp på hallmöbeln och golvet, gick förbi så jag såg in i köket där resten av familjen satt och åt en varm middag, jag tog trasan och hade bara en fråga i mina tankar "varför just jag?"
Jag bet ihop och torkade upp och satte mig i min bestämda plats som man då hade i den familjen, jag unvikte ögonkontakt med alla, vid bordet satt min mor och mina två yngre halvsyskon och min styvfar, vilket var styvfars favoriter. Men vid det ögonblicket visste jag inte att dom var halvsyskon och han var min styvfar.
Det var kvällsmiddag som bestod av en maträtt jag verkligen inte gillade, så jag tog en potatis och lingonsylt bara för att få i mig nåt för jag var hungrig. Styvfar tog en slev av den maten jag inte gillade och la på min tallrik och beordade mig att äta, gråten var i halsen och ständigt den frågan surrade runt i min skalle "varför just jag?"
Dom yngre syskonen smålog och såg rätt nöjda ut för det var dom som hade valt middagen, dom valde den för dom visste att jag inte gillade den.
Jag tvingade i mig en gaffel av det jag inte gillade, kände hur det skulle komma upp igen men tryckte ner det i mig samtidigt som gråten som jag hade.
Ingen frågade mig hur jag mådde, ingen frågade mig hur min dag har varit, så fort jag tänkte säga nåt som nåt som ajg tyckte var rätt spännande som hänt idag, blev jag avbruten och fadern sa åt mig att vara tyst för nu pratar dom andra. Så jag va inte lika viktig.
Jag fick vara tyst för att det skulle vara någorlunda frid vid maten, jag försökte tvinga i mig det sista på tallriken, när jag svalde sista tuggan så kände jag mig fri, jag kunde lämna matbordet.
Men den friheten vara inte länge, jag blev beordrad att ta hand om disken, och torka disken och tvätta av spisen. Eftersom alla andra var trötta, ingen tänkte på om jag va trött, då dök dom orden i mitt huvud upp igen "varför just jag?"
Jag visste att gjorde jag inte det som sas fick jag en rejäl utskällning och blev kallad hur dålig och dum jag var. Så jag började diska och fadern gick alltid ner en våning där vi hade en vedpanna då han starta den så vi hade varmvatten. Syrrorna var sist ur köket och kom med ord som gjorde mig arg och ledsen "haha du fick diska" men bet ihop, var ingen ide att tjaffsa om det.
När jag äntligen var klar då stack jag upp på övervåningen där mitt rum låg, rummet hade en dörr som jag stängde, där stängde jag in mig.
Där fanns min trygghet, jag satte mig vid skrivbordet och tog fram mitt ritblock och tecknade allt och inget, jag var lycklig när jag satt där alldeles själv. Men ofta en stund så sänkte jag mitt huvud mot mitt knä och grät tyst för mig själv och tänkte och sa för mig själv "varför just jag?"
Detta var en del av mitt liv som jag skriver om .. fortsättningen kanske följer en annan dag
