Ni alla känner ju till ordet Ensam, det kan ju innebära att man är ensam hemma, ensam som i att vara singel, ensam även som att vara med många men ändå inte, då när jag var liten så kände jag mig ensam, trots att jag hade en familj, två yngre syskon, en styvfar och en mor, mor var den enda som verkligen brydde sig om mig det hon kunde men även hon va svag. Ni har säkert läst ”varför just jag?” som jag har lagt ut på min blogg. Där kände jag mig ensam, alla har vi säkert haft en sån känsla om ensamhet. Trots att man hade folk omkring sig så kände mig sig ändå ensam. Tänk då att lägga till orden ”värdelös”, dum i huvudet”, som man jämt fick höra dag ut och dag in, varje dag, varje kväll, ibland kunde det gå en dag utan man fick höra dom orden men man hörde dom ändå, när man är ensam och hör dom orden så intalar man sig att man verkligen är det, speciellt när man är ett barn. Nu idag betraktar jag ingen som dum, för ingen ÄR dum, däremot kan man göra dumma saker och det är nåt annat, tänk om nån sa till mig som barn ”vad du är bra, jag är stolt över dig” då hade jag kanske mått lite bättre psykiskt idag, fast jag mår rätt bra av mig idag ändå. Ju äldre jag blev desto mer kände man ibland att man var värdelös, som att ta t.ex., ta körkortet, hade jag haft dom tankarna inom mig så hade jag inte haft körkort idag, men om jag hade lyssnat så hade ”dom” vunnit, jag hade vart en värdelös ensam kille utan körkort, för jag klarar ju ingenting. Samtidigt vände jag på det rent psykiskt, jag vill vinna, jag SKA klara det, jag KOMMER att klara det, men det tar tid att få in det i skallen att man faktiskt kan mer än man vet om. JAG KAN, JAG KOMMER KLARA DET. Fick går runt och tänka så ett bra tag, man tittar sig i spegeln, ser in i sina egna ögon och intalar, ”jag är bäst”, ja det försökte jag med när jag var i tonåren, vilket inte lyckades så bra alltid. Varje gång man hade nåt prov så fick man alltid den känslan av värdelöshet, att man inte duger nåt till, att varför göra det när man får ett dåligt resultat, ibland kämpade jag på ibland låtsades jag om att jag studerade hårt, men mest för att komma bort från resten av familjen, som kanske satt allihopa i soffan och såg på deras program, åt popcorn eller nåt annat, Mor var det ända som älskade mig, som fortfarande älskar mig, hon va den ända som sa att hon va stolt över mig. Hon fanns där många gånger trots att hon själv mådde dåligt. Ja i alla fall så satt jag där på mitt rum och försökte ibland plugga, men bara dom ämnena som jag tyckte var intressant, och mattematik var nog den jobbigaste jag visste, jag KAN men det tar längre tid, och tid var det nåt som inte fanns vid min tid,(mycket tid det va där) kunde va mer än hälften av klassen som redan gjort ett kapitel före mig och då kände man den där stressen och som resulterade vid att man kände sig värdelös. Så matte var inte mitt ämne. Ibland gav man upp helt och satte sig vid sitt skrivbord, satte i en kassett i bandspelaren och tog fram sitt ritblock och tecknade och tankarna sken iväg till en värld som inte fanns. En värld där jag var accepterad. Bodde man på landet var man ganska isolerad så man var i sin lilla krypin, i sin lilla fantasivärld ibland. Men ju äldre man blev så blev ju tankarna annorlunda, jag tänkte mer att jan kunde detta och kommer att klara det, men ju äldre man blir desto större krav och hårdare motstånd fick man. Ibland gick det bra ibland mindre bra men det är väl så det är, man har ju hört ” Det som inte dödar det härdar” och det ligger rätt mycket sanning i det. När man blir mer vuxen så börjar ju känslor och sånt komma, känslor för nån tjej som gick i klassen, jag va kär i en tjej men vågade inte berätta det, det va i högstadiet, istället så gjorde man dumma grejer som att klippa av tråden bak på symaskinen under sylektionen, fälla krokben, vilket va väldigt dumt ibland. Men man vågade inte berätta för man kände att man inte räckte till, att man var värdelös. Istället såg man till att andra fick bli ihop med nån, man fungerade som nån slags kontaktannonsförening. Så fungerar jag väl än idag, att jag ser andras behov av lycka framför min. Sen kände man sig värdelös när man såg ut som ett svullet kylskåp och trasiga kläder under många år av min ungdom och tills man blev 34-35 år, Nu idag har man gått ner ca 90 kg till och från, kan va lite mer eller mindre, väger mig inte så ofta. I alla fall så tycker jag om att para ihop andra och se deras lycka, men sen glömmer man bort sig själv, jag vill ju också bli kär, bli lycklig, så än idag kan mna känna att man är värdelös, och man känner sig ensam, ensam som att man vaknar själv i sängen, kommer hem i en kall tom lägenhet, där ingen möter en med ett leende och en kram och frågar hur dagen har varit. Visst har man träffat tjejer och vart ihop med och känt lite lycka men även det lyckliga tar ju slut för mig, ibland känns det som man var en ”rastplats” där man stannar till ett tag tills man hittar nån bättre, inte för det har varit så ofta, men man har känt så när det har tagit slut. Då känner man den där värdelösheten och ensamheten igen. Många av dom jag har vart ihop med har vart bra tjejer och vi haft det bra ett tag, utan det är då när det tagit slut dom känslorna dyker upp. Minns nu en tjej jag va väldigt kär i när jag var runt 15 år, hon bodde i en grannkommun, hon tillhörde Jehovas Vittne, vilket jag inte var med i, vi träffades ibland tillsammans med våra gemensamma kompisar och vi spela boll, bada i badhus ibland. En gång så bada vi i ett badhus, det var en helt vanlig motionssimbassäng, men det fanns såna där flytmadrasser som man lekte på då, och vi lekte typ ”herre på täppan” på dom, då brottades vi på skoj i vattnet, och ni vet när man är kär och så så gör man dumma saker, det slutade med att jag puttade henne så hon ramla bakåt, slog i foten i kanten och det blev ett fult sår, BRA MICKE, bra gjort. En annan gång skulle man styla med sin fula gubbmoped och tvärbromsa så man får sladd ni vet på gruset, givetvis skulle jag ju göra det jag med men kom för hög hastighet och sladda MEN då FÖR nära henne så jag körde på henne, inget allvarligt hände mer än blåmärke och lite skrubbsår. Där minskade mina chanser ytterligare, sen gick det några år och hon träffade en kille och dom såg lyckliga ut, där sprack min dröm om henne, men jag får skylla mig själv, varför kunde jag inte gå fram till henne och säga som det var istället för att göra dumma saker. Oj det blev rätt mycket skrivande nu.
