fstart

mörkaste tiden, även en tid som känns tungt när man är singel.

man känner sig extra ensam.

på kvällen, när mörkret har fallit över stan så tänder man några ljus, kollar på nån film på v, kryper ner under täcket eller filten, antingen med ett glas vin eller varm choklad, men nåt fattas, en flickvän att känna den där närheten med, nån som smeker ens hår när man lutar sitt huvud på knät, eller att få smeka nåns hur när nån tjej lutar sitt huvud mot mig.

Sen vakna upp tillsammans, äta frukost tillsammans...

åååh vad jag saknar kä'rleken...

 

redan i yngre dagar drömde jag om att få famil, ,typ familjeliv med volvo, villa och fru och vovve, nu har man bara en volvo.

 

Många gånger hör man "kärleken kommer när du minst anar det" eller "det finns en för alla"

det har man hört i ett antal år nu ...

tycker jag hjälper till på traven med att lägga ut en kontaktannons, är aktiv på sociala biten, med vänner och dyligt. men ikke.

Känns som det vilar en förbannelse över mig att jag kommer vara singel och ensam resten av mitt liv.. :/

många tycker jag är go, perfekt, snäll, söt osv .. det är väl kul att höra sånt och det värmer om hjärtat men, 'ändå fattas det nåt ...

idag känns det inget kul, man lägger sig ensam om kvällarna, man vaknar ensam, man vill ha nån som man kan hålla om,

Mitt drömliv är ju att ha familj, små kottar som springer runt, en fru och en vovve med,

men istället så sitter man här, försökt och dejta men verkar som bara jg är intresserad,

jag vet att jag inte är nån perfekt kille men jag gör så gott jag kan... jag är den jag är..

 

Vissa dagar är bra dagar, men idag är en dålig dag, känner mig allmänt lesen och känner mig ensam. har ju vänner och sånt utan känner mig ensam för man inte har nån .. nån som man vaknar upp med, nån att bilda familj med.

känner bara för att få ur mig lite tankar..

Känns som livet bara rusar förbi ...

Registrera mig på en dejtingsajt får se hur det går.. hittills går det inget vidare, jag kanske inte är snygg nog ..

vill bara skrika ut AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH..

så avreagerat mig lite ...

 

ha de bäst alla

Har ni nån gång vaknat upp en morgon och kännt totalt borta i tankarna på vad sjutton man gör egentligen om dagarna i sitt liv?

Vad är det som driver en person till att gå upp varje morgon, klä på sig, duscha, borsta tänder, äta frukost, gå till jobbet/plugget, sen hem, laga mat eller dom vanliga sysslorna man gör när man kommer hem. Sen dagen efter gör man samma sak åter igen, dag ut och dag in, ibland känns det som man är i en ekorrehjul som bara snurrar och snurrar och har inget mål.

Vad är meningen med allt detta, för att betala sin hyra? köpa snygga kläder? köpa nåt gott att äta?

Att vakna en morgon och känna detta är inte så kul alltid, att vakna av att man inte är nån, att inte känna sig nyttig.

Att inte känna att man är nån.

Ofta när jag väl tänker på detta det första jag vaknar en morgon så kommer svaren efteråt när man vakna till lite mera, jag GÖR nytta, jag går upp för att gå till jobbet för att fylla en funktion, att hjälpa en annan människa för att må bättre, att man är behövd. Försöka vända dom negativa frågorna som man har när man vaknar till nåt positivt.

Även om vissa dagar känns totalt meningslösa och betydelselösa så betyder det inte att det inte är det.

 

Jag menar det finns såna som ligger under en tidning för att hålla sin värme när det är många minusgrader ute, eller en som ligger på ett sjukhus som lever på lånad tid som drömmer om ett liv som just jag lever.

Jag menar inte att mitt liv inte är perfekt, saknar mycket i mitt liv. men jag är rätt nöjd med det jag har och det jag åstadkommer med det jag sysslar med.

Kan jag få en person att le under en dag så räcker det för mig. för då ler jag själv.

Min drivkraft justidag är att få nån att må bra, nån att le.

Sen önskar jag att min drivkraft nån dag är att vakna upp med en familj, en fru, och barn och villalån och en volvo.. njaa volvo har jag ju redan :)

Nu tänker jag inte så här negativt varje dag, men det händer ibland. För att må bra måste man ju acceptera att man kan må dåligt ibland också. Alla har vi ju våra svängar i livet, alla har vi ju våra "ryggsäckar" som vi bär på oss med livets börda.

frågan är ju bara hur vi bär den..

 

Ibland känner jag mig väldigt ensam, jag menar när jag vaknar på morgonen så ser man inget leende, ingen som frågar hur man mår, ingen som ger mig en klapp på axeln eller puss på kinden.

Jag vaknar av största tystnaden, det kan göra ont ibland.

En del har barn, en del har sambo , fru eller vem man nu är med. jag har min själv, men som sagt livet går vidare för det.  Undra om läget var tvärtom, om jag hade en fru och barn , hade jag då tänkte tvärtom som jag gör nu?

 

Snart är det ju Alla Hjärtans Dag.. det är nästan lika illa som julafton, dagen så man verkligen känner sig ensam, men tur att det är EN dag, det är en börda när man är singel, men kommer överleva den med.

hade jag haft nån hade ALLA dagar varit Alla Hjärtans dag.

Ja nu har man fått skriva av sig lite.. tjingeling

Knasiga drömmar man kan få på nätterna..

Drömde jag var på väg till en stor stad i Sverige, med ett tåg, satt ensam i en kupè , tog och börja läsa en tidning, Metropol som finns gratis att ta på dom flesta ställen, började läsa bakifrån, och när jag kom fram till första sidan så stod det om en hemsk tåg olycka med inga överlevande, och börja läsa innehållet, där stod det att det va ett tåg som va på väg till den staden som jag ska till, sent på kvällen. Jag släppte ögonen från tidningen en liten stund för att titta ut, men eftersom det va kväll så var det rätt svart ut och såg bara en spegelbild på mig men upptäckte att det börja komma en liten droppe med blod som rann ner på pannan, tog min hand för att känna om det var nåt jack i huvudet eller vad det kunde bero på, men kände inget när jag tog min hand på huvudet, men spegelbilden visa nåt annat.

Jag kanske var för trött så jag övertala mig själv att det var bara en inbildning, och fortsatte att läsa och längre in i texten stod det

”En mindre brand började i mitten av vagn nr 2, som börja sprida sig bakåt i vagnerna, tågets bromssystem blev ur funktion”

I samma stund kände jag det luktar rök, sån där rök det luktar när nåt brinner, och ingen cigarettrök. Kände en kall kår i hela kroppen. Jag reste mig upp och gick mot dörren men dörren var låst, jag rykte och drog allt var jag kunde, jag ropa efter hjälp men ingen hörde, jag tänkte jag måste komma ut från hytten och börja ge dörren en spark, men det kändes lönlöst då dörren verkar vara försedd med pansarglas, jag kolla ut i gången men såg ingen, hörde ingen.

Panikkänslan var ett faktum, men satte mig ner för att försöka lugna ner mig och andas ut, och tänka ut nåt, titta ner på golvet så låg tidningen med den sida där olyckan stod, ögonen fastna på en text där min kropp riktigt rös till.

”..resenärerna blev inlåsta i sina hyttar, tåget ökade farten, och tåget var utan lokförare…”

När jag läste detta kände jag att tåget öka sin hastighet mer och mer, gick till fönstret för att öppna en glipa för att kolla ut, fick upp fönstret en bit, så pass så mitt huvud kunde kolla ut, det var en lång sväng så jag kunde se början av tåget, hela tåget va mörkt förutom eldens lågor som härjade i vagnarna, det var alldeles svart ute, man såg ingen landskap, det var som att bara tåget och rälsen fanns i tomma intet. Vad skulle jag göra nu? Måste försöka krossa rutan, fönstret, kanske skulle jag kunna ta mig ut på taket och gå till nästa vagn. Men samtidigt tänkte jag att det kunde vara livsfarligt då tåget accelerade i över 200km/h. Men måste göra nåt så jag tog en sån där nödhammare som sitter vid fönstret och knackade sönder rutan, kylan ute kändes som knivar i ansiktet, fanns många sätt att dö på kände jag, dö av kylan, dö av att ramla av tåget, dö av strömmen som tåget gick på, eller sitta inne i hytten och vänta på att dö av elden.  Tog på mig kläderna jag hade med mig, börja klättra ut genom fönstret, mina händer blev iskalla med en gång.

När jag väl kom ut och upp i taket på vagnen så märkte jag nåt ytterst otroligt, det fanns ingen ström, alla kablar och sånt fanns inte, jag börja gå mot den starka motvinden, jag hade bara 7 vagnar framför mig.  Rädslan fanns i hela min kropp men kände jag måste göra nåt. Möttes av starkande kylande vind och brandrök men fortsatte ändå, när jag väl kom fram till första vagnen där loket var framför, i första vagnen så brann det inte, jag klättra ner mellan vagnerna, dörren till vagnen var trög att få upp men med ett hårt knuffande fick jag upp den och snubbla mig in och ramla ner i vagnens golv. När jag tittade upp igen så blev jag förvånad, jag va tillbaka till min hytt igen, då jag kände igen nr och tidningen på golvet, vände mig om för att se om dörren var fortfarande stäng och orubb-bar  vilket den var.

Hur sjutton hamna jag här?

Paniken spreds sig i hela min kropp, men satte mig ner för att andas ut och samla kraft och tankar.

Jag måste försöka göra om det igen, jag gick fram till fönstret som var oskadd, jag tog åter igen hammaren för att slå sönder rutan så jag.

Jag börja klättra upp på taket igen och kämpa mig fram till vagn nr 1 igen, klättrade ner och börja öppna dörren igen, denna gång gick det lättare, jag ramla inte. Denna vagn hade inga kupéer  men jag börja springa framåt och märkte att det inte fanns en enda människa på tåget, vart är alla?

Nu kom jag äntligen fram till loket, dörren stod på glänt, gick in och det fanns ingen lokförare, jag måste försöka få stopp på tåget, anropa nån via radion som fanns där, en gammal kommunikationradio med vridrattar för att ställe in rätt kanalfrekvens jag börja vrida och ropa men hörde bara ett brus, inget svar. Det var som att inget eller inget fanns där ute.

Jag börja leta efter en knapp,spak där man kunde få stopp på tåget och hitta en spak där det stod ”nödbroms” jag drog i den men inget hände, tåget ökade farten mer och mer, plötsligt såg jag ett litet ljus långt fram på spåret, som började närma sig i allt större takt. Ett mötande tåg, jag blev paralyserad av rädsla och panik och mitt liv passera i mina tankar.

Ljuset närmar sig och nu var det bara några meter kvar, sen blev allt svart, väldigt svart, allt jag hörde var mitt hjärta som bulta och mina andetag.

Plötsligt vakna jag till, vakna i min kupè med tidningen i handen , jag drömde detta, men jag hade kläderna på kläderna var kalla.

Tittade i tidningen och hela tidningen var helt blank, sen titta jag på föntret på min spegelbild och såg ingenting.. absolut ingenting…..

varför skriva .. ingen som bryr sig ändå ...

nu närmar det sig jul.. nu känns det extra tungt..

känns som ingen vill dejta nån som inte har barn.. eller har jag fel?eller är man för ful för nån?

jag har fast jobb, bra ekonomi,bil,snart en bättre bostad,barnkär,romantisk.gått ner ca 90 kg för att få träffa nån, men ändå är man singel, många säger att man är en go kille osv .. men ändå är man singel

Jag vill bli kallad för pappa nån dag.. vill vara en pappa..

men den drömmen känns lååååångt borta.. för ingen vill ju ha mig.'

 

känns som jag vill börja supa mig full varje dag o dränka mina sorger.. ingen bryr sig ju ändå.. fast låter bli det.. avreagerar mig på att kickboxa istället, träna och träna

 

Använder min blogg som klagomur .. skriva av sig lite

julen närmar sig, desto mer ensam känner jag mig.

Igår va lucia, men jag höll mig hemma och stängde av omvärlden typ.

 

Vill bara julen ska gå över.. julen är den värsta tiden på året tycker jag, det är då ma verkligen känner sig ensam..

jag vill vara en familjefar, ha några barn, en fru och kanske en vovve oxå.

Men ikke sa nikke.. här är men ensam  och tvungen att jobba ett helt dygnspass på julafton på ett ställe där det inte finns nån julglädje typ .

Börja undra om det är nåt stort fel på mig eftersom ingen vill ha mig?

Alltid får man höra "du är en jättego kille" .. jo jag är väl det.. fast det räcker inte.. kanske ser man ful ut.. för nåt fel kan de ju va ibland .. fast jag är som jag är!

Tycker bara julen är jobbig.. vill inte vill inte vill inte.. vill bara gräva ner mig i ett ide som björnarna gör och vakna upp till våren.. Slippa se alla springa runt som myror i affärerna, gå hand i hand med sina nära och kära,

Nä jag vill julen ska gå fort över!

varför är just jag singel?

'jag är en go kille, barnkär, romantisk och allt det där

jag vill inte va ensam, vill vara med nån, vill bilda familj

 men ingen vill ha mig.. vad är fel på mig? varför vill ingen ha mig?

 

saknar närhet, längtar efter att bilda familj, gå hand i hand på stan, saknar nån som håller om mig och ge mig en puss. saknar nån som säger dom tre orden som kommer från hjärtat.

Vill ha nån som kramar och bryr sig om mig som jag bryr mig om tillbaka...

 

Hmmm vart singel för länge.. känns som kanske dags att dejta nån..

om de nu finns nån ..

alla verkar ju vara upptagna:)

Nu närmar sig julen och folk köper julklappar hit o dit o julpyntar hit och dit

själv orkar man inte bry sig att julpynta

kanske om jag hade bättre lägenhet som jag nu söker för fullt

 

 

deppad, nere och ensam ... suck det går väl över... kramsjuk e man ju också! och ingen att kramas med just nu mer än kudden, så efter träningen så blir det kuddkramning ..

Rain and Tears


rain and tears are the same
but in the sun you've got to play the game
when you cry in winter time
you can pretend
it's nothing but the rain

how many times I've seen
tears running from your blue eyes

rain and tears are the same
but in the sun you've got to play the game

give me an answer God
sign me an answer God

rain and tears both are shown
but in my heart there'll never be a sun
rain and tears are the same
but in the sun you've got to play the game

 

 

 

Ni alla känner ju till ordet Ensam, det kan ju innebära att man är ensam hemma, ensam som i att vara singel, ensam även som att vara med många men ändå inte, då när jag var liten så kände jag mig ensam, trots att jag hade en familj, två yngre syskon, en styvfar och en mor, mor var den enda som verkligen brydde sig om mig det hon kunde men även hon va svag. Ni har säkert läst ”varför just jag?” som jag har lagt ut på min blogg. Där kände jag mig ensam, alla har vi säkert haft en sån känsla om ensamhet. Trots att man hade folk omkring sig så kände mig sig ändå ensam. Tänk då att lägga till orden ”värdelös”, dum i huvudet”, som man jämt fick höra dag ut och dag in, varje dag, varje kväll, ibland kunde det gå en dag utan man fick höra dom orden men man hörde dom ändå, när man är ensam och hör dom orden så intalar man sig att man verkligen är det, speciellt när man är ett barn. Nu idag betraktar jag ingen som dum, för ingen ÄR dum, däremot kan man göra dumma saker och det är nåt annat, tänk om nån sa till mig som barn ”vad du är bra, jag är stolt över dig” då hade jag kanske mått lite bättre psykiskt idag, fast jag mår rätt bra av mig idag ändå. Ju äldre jag blev desto mer kände man ibland att man var värdelös, som att ta t.ex., ta körkortet, hade jag haft dom tankarna inom mig så hade jag inte haft körkort idag, men om jag hade lyssnat så hade ”dom” vunnit, jag hade vart en värdelös ensam kille utan körkort, för jag klarar ju ingenting. Samtidigt vände jag på det rent psykiskt, jag vill vinna, jag SKA klara det, jag KOMMER att klara det, men det tar tid att få in det i skallen att man faktiskt kan mer än man vet om. JAG KAN, JAG KOMMER KLARA DET. Fick går runt och tänka så ett bra tag, man tittar sig i spegeln, ser in i sina egna ögon och intalar, ”jag är bäst”, ja det försökte jag med när jag var i tonåren, vilket inte lyckades så bra alltid. Varje gång man hade nåt prov så fick man alltid den känslan av värdelöshet, att man inte duger nåt till, att varför göra det när man får ett dåligt resultat, ibland kämpade jag på ibland låtsades jag om att jag studerade hårt, men mest för att komma bort från resten av familjen, som kanske satt allihopa i soffan och såg på deras program, åt popcorn eller nåt annat, Mor var det ända som älskade mig, som fortfarande älskar mig, hon va den ända som sa att hon va stolt över mig. Hon fanns där många gånger trots att hon själv mådde dåligt. Ja i alla fall så satt jag där på mitt rum och försökte ibland plugga, men bara dom ämnena som jag tyckte var intressant, och mattematik var nog den jobbigaste jag visste, jag KAN men det tar längre tid, och tid var det nåt som inte fanns vid min tid,(mycket tid det va där) kunde va mer än hälften av klassen som redan gjort ett kapitel före mig och då kände man den där stressen och som resulterade vid att man kände sig värdelös. Så matte var inte mitt ämne. Ibland gav man upp helt och satte sig vid sitt skrivbord, satte i en kassett i bandspelaren och tog fram sitt ritblock och tecknade och tankarna sken iväg till en värld som inte fanns. En värld där jag var accepterad. Bodde man på landet var man ganska isolerad så man var i sin lilla krypin, i sin lilla fantasivärld ibland. Men ju äldre man blev så blev ju tankarna annorlunda, jag tänkte mer att jan kunde detta och kommer att klara det, men ju äldre man blir desto större krav och hårdare motstånd fick man. Ibland gick det bra ibland mindre bra men det är väl så det är, man har ju hört ” Det som inte dödar det härdar” och det ligger rätt mycket sanning i det. När man blir mer vuxen så börjar ju känslor och sånt komma, känslor för nån tjej som gick i klassen, jag va kär i en tjej men vågade inte berätta det, det va i högstadiet, istället så gjorde man dumma grejer som att klippa av tråden bak på symaskinen under sylektionen, fälla krokben, vilket va väldigt dumt ibland. Men man vågade inte berätta för man kände att man inte räckte till, att man var värdelös. Istället såg man till att andra fick bli ihop med nån, man fungerade som nån slags kontaktannonsförening. Så fungerar jag väl än idag, att jag ser andras behov av lycka framför min. Sen kände man sig värdelös när man såg ut som ett svullet kylskåp och trasiga kläder under många år av min ungdom och tills man blev 34-35 år, Nu idag har man gått ner ca 90 kg till och från, kan va lite mer eller mindre, väger mig inte så ofta. I alla fall så tycker jag om att para ihop andra och se deras lycka, men sen glömmer man bort sig själv, jag vill ju också bli kär, bli lycklig, så än idag kan mna känna att man är värdelös, och man känner sig ensam, ensam som att man vaknar själv i sängen, kommer hem i en kall tom lägenhet, där ingen möter en med ett leende och en kram och frågar hur dagen har varit. Visst har man träffat tjejer och vart ihop med och känt lite lycka men även det lyckliga tar ju slut för mig, ibland känns det som man var en ”rastplats” där man stannar till ett tag tills man hittar nån bättre, inte för det har varit så ofta, men man har känt så när det har tagit slut. Då känner man den där värdelösheten och ensamheten igen. Många av dom jag har vart ihop med har vart bra tjejer och vi haft det bra ett tag, utan det är då när det tagit slut dom känslorna dyker upp. Minns nu en tjej jag va väldigt kär i när jag var runt 15 år, hon bodde i en grannkommun, hon tillhörde Jehovas Vittne, vilket jag inte var med i, vi träffades ibland tillsammans med våra gemensamma kompisar och vi spela boll, bada i badhus ibland. En gång så bada vi i ett badhus, det var en helt vanlig motionssimbassäng, men det fanns såna där flytmadrasser som man lekte på då, och vi lekte typ ”herre på täppan” på dom, då brottades vi på skoj i vattnet, och ni vet när man är kär och så så gör man dumma saker, det slutade med att jag puttade henne så hon ramla bakåt, slog i foten i kanten och det blev ett fult sår, BRA MICKE, bra gjort. En annan gång skulle man styla med sin fula gubbmoped och tvärbromsa så man får sladd ni vet på gruset, givetvis skulle jag ju göra det jag med men kom för hög hastighet och sladda MEN då FÖR nära henne så jag körde på henne, inget allvarligt hände mer än blåmärke och lite skrubbsår. Där minskade mina chanser ytterligare, sen gick det några år och hon träffade en kille och dom såg lyckliga ut, där sprack min dröm om henne, men jag får skylla mig själv, varför kunde jag inte gå fram till henne och säga som det var istället för att göra dumma saker. Oj det blev rätt mycket skrivande nu.

En helt vanlig dag när jag satt i soffan så bytte tvn kanal, till kanal nr 3, samtidigt så fick jag en kall känsla i hela min kropp och kände tre lätta rivmärken på vaden, trots att jag satt stilla och fullt på klädd. Och tvkontrollen låg på bordet framför mig.

Vad kan detta bero på då? kan det va så att jag bara fick en "frossa" för jag e lite trött idag?

kan det va att jag omedvetet bytte kanal? näää annars hade jag ju inte reflekterat över det som skedde.

Bäst att inte grubbla över det utan ignonera det, kan va inbildning, såg ju skräckfilm härom dagen.

 

Det skedde nåt mysko en annan dag för ett tag sen med, det va mörkt, typ kl 23 på kvällen, satt och drack min kvällsthe och såg en bra film, minns inte vilken men den var bra, rätt vad det är så rörde sig dörren typ som att det va korsdrag och det är lite glapp när dörren är stängd. man hörde det "knackande" ljudet i 2-3 sekunder, kände mig stel och paralyserad men gick fram till dörren för att se om nån var på andra sidan, öppnade dörren, ingen var där, många frågetecken dök upp i skallen, va detta en inbildning?

Jag stängde dörren, fukta min tumme för att känna om det var nån drag men kände inget, allt var ju stängt och kunde omöjligt vara sånt drag imellan.

Sen tänkte jag inte så mycket på det så jag satte mig i soffan och skulle kolla färdig filmen, och dricka mitt kvällsthe.

Skulle ta min macka som jag hade börjat på att äta men, en polarbrödskiva med lite ost på, men när jag tog mackan så såg jag nåt konstigt innan jag skulle ta min tugga, osten har möglat, brödets undersida har möglat, kände mig illamående och gick till toan för att spy av det jag nyss såg,

Strax vänster om mig sitter badrumsspegeln, en helt vanlig spegel, men när jag passera den i hast så såg jag nåt såg ut som ett par ögon som tittade på mig, men det var i ögonvrån,

Toaletten har ett par såna där energisnåla lampor som tar en stund innan dom lyser full styrka, under den tiden såg man ett par ögon, men man kunde inte se om det var en man eller en kvinnas ögon, utan man bara kände som iaktog sig.

Efter att jag kräks upp så står jag mitt emot spegeln och sätter på kranen för kallt vatten, jag skäljer min mun och mitt ansikte för att friska upp mig. Benen kändes skakiga för jag visste inte vad som hände, varför blev mackan möglig på 2 minuter? varför kände jag den blickan? och va det verkligen ögon jag såg?

Nää .. det måste finnas en logisk förklaring.

Sköljde mitt ansikte igen då helt plötsligt jag kände några kalla fingrar längst med min rygg som börja nerifrån och gick upp mot nacken, JAg blev helt paralyserad, kunde knappt andas, kunde inte röra mig, sen kände jag en känsla av att det kom en snara runt min hals och det drogs åt hårt så jag inte kunde andas, det börja svartna för ögonen och jag börja falla bakåt och precis innan jag föll i golvet så ..vakna jag, va alldeles svettig och pulsen va på högvarv, fasen vilken läskig mardröm.. det va dags att börja göra sig iordning för jag ska till jobbet och såg i min förskräckning att det låg ett rep på golvet i toaletten...